The Chip That Stopped Time: Tiger Woods, Masters 2005

Det finns ögonblick i sportens värld som tycks stanna tiden. För golfvärlden var ett sådant ögonblick Tigers chip på det 16:e hålet under Masters 2005.

Augusta National var inbäddad i kvällssol när Tiger Woods stod vid kanten av greenen, med bollen vilande i det kortklippta gräset ovanför hålet. Han låg lika med Chris DiMarco, men momentumet höll på att glida honom ur händerna. Kommentatorerna viskade, publiken höll andan. Det var ett slag som krävde mer än precision – det krävde känsla, kyla och mod.

Woods ställde upp, kikade mot flaggan och slog. Bollen rullade uppför backen, vek av skarpt mot vänster och började sin resa ned mot hålet. En långsam, koreograferad dans med gravitationen. När bollen nådde kanten av koppen stannade den – bara för ett ögonblick. Sedan föll den.

Publiken exploderade. Tiger knöt näven, vrålade rakt ut i luften – ett primalskrik lika ikoniskt som slaget självt. Det blev inte bara ett birdie, det blev ett ögonblick för evigheten. Ett ögonblick som visade varför Tiger inte bara var världens bästa golfare – utan en av tidernas största idrottsmän.

Han vann tävlingen efter särspel. Men för många var tävlingen redan avgjord i det ögonblicket, när solen låg lågt över Georgia och en golfboll rullade in i historien.

That's what Sunday golf is all about.